Lite blyg

Som ni har förstått så är anledningen till att jag inte skrivit på länge avhängigt att Marianne är så ofärdig så vi har inte kunnat göra så mycket mer än att besöka olika sjukvårdsinrättningar de senaste månaderna. Men hon behåller sitt goda humör, trots att jag ser att hon lider av smärtan. Nu ser vi endast framåt, men det är nog slut med golfandet för hennes del.
En trevlig sak är att det har kommit en igelkott som verkar trivas hos oss, så jag har köpt hundgodis som jag lägger ut och det verkar vara favoritfödan för den här krabaten.

Gotland

 Med åldern så kommer ju krämporna, vilket inte går att komma ifrån. Det är ändå lite svårt att acceptera när man i stort sett alltid varit frisk. Just nu är Marianne hårt drabbad sedan i januari då hon skadade ryggen. I stället för att det normalt sett blir bättre, så verkar det som om hon bara blir sämre. men hon är vid gott mod och hoppas att det skall vända snart.

 I vanliga fall brukar jag åka till Gotland den här tiden på året för att spela den roligaste golftävling jag vet, nämligen: Golfa Gotland Runt, en tävling som spelas fem dagar i sträck. Eftersom läget är som ovan så har jag ställt in mitt deltagande i år, så man får leva på minnen, t.ex. förväntan att komma iväg när man väntar på att komma ombord på färjan och äventyret skall börja.

 Det mest tragiska med att inte komma iväg är att vi går miste om att få träffa våra kära vänner Gunn och Bengt som så frikostigt

har upplåtit ett hus åt oss den här veckan under ett flertal år. De bor så fantastiskt fint alldeles nära Visby Golfklubb och man kan inte annat än att njuta av tillvaron.

Man får som sagt leva på minnen av tidigare år, till och med här på När Golfklubb, vilken jag personligen har haft lite svårt att komma överens med p.g.a. alla enbuskar där mina bollar ofta hamnade.

Bästa minnet från själva tävlingen var 2014 då jag blev trea.        Men skam den som ger sig, kanske 2017 blir ett bättre år för oss.

Nostalgi

Detta utspelade sig för 10 år sedan, alltså 2006. Vi var i Rota för  andra eller tredje gången. Vi bodde på Dunas y Luz i en lägenhet högst upp. Den har en stor terrass, så en solig månad var den bra.

Det är antagligen inte sant, men vad jag minns idag så var det alltid  fint väder på den tiden. Jag minns också att vi alltid åt frukost på terrassen.                                                                                           

    

På den tiden hade man inte möjlighet att spela på olika banor som man har idag, utan man fick lov att välja en bana där man blev medlem. Vårt och de allra flestas val var Golf el Puerto där det här pampiga olivträdet stod utanför klubbhuset, men det togs av någon anledning bort och det blev rätt sterilt och tomt där sedan.             

Här ses Gripsholmsparet Ing-Marie och Classe som var vårt ressällskap på den tiden

Mellan golfrundorna gjorde vi många trevliga utflykter, som t.ex. här till Cadiz, där det var en fröjd att promenera i gränderna och upptäcka alla små affärer och saluhallen samt inte att förglömma alla uteserveringar.

Den här parken ligger i nära anslutning till hamnen i Cadiz. Träden som växer där är helt enormt stora och vackert inramade av diverse fontäner och utsökt fina stenbelagda gångar.

Vi gästspelade ibland på Sherry Golf, där den här Irländska flickan var servitris.

Vi var så fascinerade av alla storkar som byggde sina bon uppe på kraftledningsstolparna. De började sätta bo i början av november varje år och de är fortfarande mäktiga att skåda.

Varje månad korades "månadens golfare" och här lyckades jag vinna den åtråvärda trofén.
Som ni anar så är saknaden efter Rota påtaglig för oss, men det lär nog bli något besök igen, men då som golfgäster.

Vårkänning

Idag gjorde vi en liten utflykt till ett ställe som jag aldrig varit på. Här följer lite information om platsen:
 Åsa gravfält är ett av Södermanlands största, bevarade gravfält från yngre järnåldern  På Åsa gravfält finns en riklig förekomst av backsippor som blommar om våren. Vid denna tid ger sig de boende i bygden gärna dit ut för en vårpicknick när vädret så inbjuder.
Gravfältet bestar av cirka 250 olika gravanläggningar, däribland 45 gravhögar och omkring 160 stensättningar. Den mest kända fornlämningen är en skeppssättning, kallad Åsa domarsäte. Den är 33 meter lång och åtta meter bred och bestod ursprungligen av 24 resta stenar (idag 18). Väster om landsvägen finns även en domarring av sju resta stenar.

 Precis vid ingången till gravfältet står den här välbevarade runstenen.

 Hela det stora gravfältet så långt man såg var täckt av dessa blommor som enligt uppgift endast blommar under en eller två veckor. Blomman heter backsippa

 En närmare titt på backsippan.

 Så här såg det ut vart man än tittade, det såg trevligt ut.

Det här är skeppssättningen som heter Åsa domarsäte. Det rekommenderas varmt att besöka den här platsen en solig dag.

Nu är det slut

Allting har ett slut och nu har vi nått fram till det, vad gäller att arbeta som golfvärdar. Vi känner nu att vi inte riktigt kan leva upp till våra egna förväntningar hur en golfvärd skall vara.

Till exempel skall man inte bli så sjuk att man inte kan fullfölja hela säsongen, utan det känns lite som att vi sätter andra lite grand i kläm. Det känns också som att vi svek våra gäster när jag inte kunde vara hundraprocentigt närvarande, utan Marianne fick dra ett allt större lass själv. Helene och John tog allt mer över som tur var och Helene var ju ovärderlig med all hjälp hos doktor Guadelope.

Det var också rörande hur deras omtanke om oss var och all hjälp med mycket annat vi fick.

 Som sagt så är det nu dags att lyfta på hatten och tacka för oss som värdar, men som gäster skall vi nog besöka Rota någon gång och jag ser fram emot att då får jag ju vara med och tävla på golfbanan.
Stort tack också till alla gäster som varit så uppmuntrande mot oss.

första rundan

Då är den avklarad, årets första golfrunda på hemmaplan.
Den gångna vintern har varit fantastiskt skonsam mot banan, som var förvånansvärd torr och fin, givetvis inte som banorna i Spanien ännu, men om vädret fortsätter som nu så dröjer det nog endast någon vecka till det är gröna fairways. Greenerna var riktigt gröna och fina, men inte så snabba ännu.

 Den här rundan spelade jag med gode vännen Bosse Westh, mot vilken jag hade svårt att hävda mig denna gång, men det skall bli revansch inom kort. Det var i alla fall trevligt med en kaffepaus efter spelade nio hål.

Vi måste väl i alla fall föreviga dagens runda, här efter spelade 11 hål där vi pustar ut lite grand.

vårkänslor

Idag kändes det att det äntligen börjar bli vår. Det var visserligen bara sju grader, men luften kändes mycket lovande. Jag har fått reda på att vår golfbana i Mariefred skall öppnas den 31:a mars och bara det säger att våren är här. Jag tog en långpromenad i skogen för första gången i år och då träffade jag på en flock vildsvin som när dom fick syn på mig försvann in bland träden med blixtens hastighet, men det var kul att träffa på dom på så nära håll.
Hur som helst så önskar Marianne och jag alla mina läsare en riktigt GLAD PÅSK !