Våran vardag

I stället för en utflykt med bilen så har Marianne satt en målsättning att varje dag ta en promenad, vilket för henne innebär att ta sig fram med hjälp och stöd av den här.

 Idag blev det rekord, d.v.s. 25 minuter och det är för henne mer tröttande än det är för oss andra att spela en 18-håls golfrunda.

Väl hemkommen passade vi på att ta vara på sommarens värme som antagligen snart är över. Det får mig att bli en aning avundsjuk på er som skall iväg till varmare breddgrader över vintern eller delar av densamma.

två år sedan

lördag 21 juni 2014, alltså för två år sedan gjorde jag detta inlägg

Ruskigt

Det här är en saga, helt tagen ur min egen fantasi. Den handlar om midsommaren som av en del beskrivs som en trolsk tid.

Handlingen utspelar sig i slottsparken vid det gamla slottet där Gustav Vasa lät kasta sin son i fängelse i de fuktiga och mörka valven under det.                                                                         

Det gamla slottet sett från parken

 Två barn har av någon okänd anledning blivit utplacerade på en stor gräsmatta, massor av folk samlas för att få en glimt av något som väntar. Än så länge vet ingen vad, men nyfikenheten tar över.

 På ängen placeras ut ett stort kors och folk börjar genast att tala om korsfästelse, så spänningen stiger och människorna väntar tåligt.

 En mamma försöker trösta sina barn, det är troligen deras kam-
rater som blivit utkastade på gräset i väntan på sitt öde.

Plötsligt kommer det människor, utklädda i konstiga dräkter och bärande på stora runda ringar klädda med olika växter, som nog har sin betydelse i sig själva, men verkar mycket mystiskt och skrämmande för oss som inte vet något om det rituella beteendet.

Än mer skrämmande klädsel hade den här mannen som jag antog vara bödeln. Vad är det för konstigt han håller på med här kan man ju undra. Mer och mer folk samlas runt honom för att få en glimt av hans göranden. Se hur han kastar sina blickar på de båda barnen vid sin sida.

Det visar sig att korset hade blivit kamouflerat med växter som redan var framkörda av ortsbefolkningen och plötsligt hördes en order från bödeln att människorna skulle lyfta upp korset och bära iväg med det till en plats så alla kunde se vad som skulle utspela sig
Ingen av de närvarande vågade protestera så man lyfte upp det och tågade till den angivna platsen.

Som på en given signal kommer det en hop män i olika åldrar rusande med hiskeliga stänger som i toppen var försedda med stora metallkrokar som dom genast satte igång att attackera det stora växtbeklädda korset med så aggresivt att det reste sig mot den regntunga himlen.

När så det stora korset stod på plats så tyckte vi nog att det var dags att fly från de väntande ruskigheterna, för alla barn hade blivit så uppsluppna nu av det ohyggliga som väntade. Till och med en del av den vuxna publiken började nervöst att i kör sjungande tillkalla några små grodor under en väldigt falskklingande melodi.
Vi är både glada och tacksamma att vi slapp se avslutningen på de ruskiga saker som väntade.
Väl hemma så kopplade vi av med lite potatis, sill och snaps enbart för att glömma det vi under dagen bevittnat.

När livet tar en ny vändning

Som väl alla har hört "man skall aldrig ta något för givet" har vi, Marianne och jag verkligen  fått erfara.
Det började redan i januari nere i Rota, att jag blev dålig. Jag fick en stroke om dock lindrig, men det blev i alla fall kännbart för oss båd för vi blev ju tvungna att åka hem till Sverige.
Väl hemkomna inträffade det värsta, nämligen att Marianne efter ett olyckligt lyft fick ont i ryggen, vilket hon aldrig haft tidigare.

 Alla som känner henne vet ju att hon alltid är positiv och för det mesta glad och social.
Nu utlöstes en förskräcklig historia som kom troligtvis av benskör- het, vilket hon inte haft en aning om att hon lider av.

 Det resulterade i att fem ryggkotor kollapsade helt och det var för mycket att operera, utan det blir att vänta ut en långsam läkning, vilket kommer att ta lång tid, möjligen år. Hon kommer aldrig att bli bra men förhoppningsvis bättre med tiden och det skulle vara himmelskt om hon kunde slippa de svåra smärtorna, vilka hon naturligtvis får tabletter (morfin) emot.
Om hon också kunde gå utan hjälp vore vi evigt tacksamma för.
Jag och flera med mig beundrar henne för att hon kan hålla sig vid så gott humör och till stor del beror det på att det finns så goda vänner som både ringer och kommer förbi en stund.

 Vissa dagar känner hon sig bättre och då får vi passa på att göra något trevligt, som t.ex. häromdagen när vi åkte till Strängnäs och åt lunch.

Marianne anser själv att träning är enda sättet att bli bättre, så hon försöker att promenera sådär 15 - 20 minuter varje dag.